Skullemaj - Trädlandet i kattvinden

En saga av Maja Anneborg, lärare skriven och tillägnad klass 6

För all er energi och alla era kloka funderingar, men också alla tokroliga upptåg. Ni inspirerade mig till denna lilla historia och jag vet att ni kan känna igen er i karaktärerna i denna saga. Men vem är jag i berättelsen? Kan det vara Maj, Tjo eller kanske till och med Smolken.

Jag önskar er alla lika goda äventyr i det verkliga livet i framtiden.

Till Adrian, Alfons, Edwin, Felicia, Frida, Johannes, Lovisa, Ronja och Sebastian

Från er fröken Maja

I

Alf satt och snurrade på sin penna och tittade ut genom fönstret. Maj malde på framme vid tavlan.

- På sjuttonhundratalet var de allra flesta människor fattiga och bodde på landet....

Freja satt lugnt och tittade rakt mot Maj och lät tankarna vandra. Det var alltid enklast så, då trodde Maj att man var fokuserad och man råkade inte i trubbel. Man måste ju vara smart, inte dum. Hon tänkte på kvällen då hon och lillasystern tänkte titta på det allra sista avsnittet i serien de följt så länge, om mamma lät dem. Hoppas att mamma tänkte låta dem.

Majs röst fortsatte i bakgrunden. Samuel ena ben vibrerade upp och ner och han öppnade sin laptop utan att hon märkte det. Han tog tag i ena hörsnäckan och stoppade in den i örat och klickade igång sin favoritlåt. Ett svagt gnisslande hördes. Han tänkte först att det var del av musiken men insåg i nästa ögonblick att det var handtaget till kattvinden om långsamt trycktes ned. Han följde rörelsen med uppspärrade ögon.

I det ögonblicket tittade Hannes även mot dörren samtidigt som några blå hårstrån visade sig på kanten av dörrbladet. Hannes drog in ett häftigt andetag och kände hur hjärtat slog ett extra slag. Såg han verkligen en blå kalufs?

Samtidigt som två små ögon följt på kalufsen skrek Samuel med en gäll röst.

- Shiiiiiit.

Han pekade samtidigt med hela armen mot kattvindsdörren och alla barnens blickar riktades dit. De såg alla de små pepparkornsögonen och den blå hårmanen, innan den försvann och de hörde steg som snabbt avlägsnades inåt vinden.

- Samuel, sa Maj och tittade strängt på honom, vad har jag sagt om att tala rakt ut?

- En....en ....en ....ja vad var det? ropade Lisa och vände sig runt mot sina klasskamrater.

Alla reste sig på en gång och rusade mot kattvinden, några sprang in i varandra och Maj försökte ställa sig i vägen.

- Ge er, vad är det? försökte hon säga. Under tiden som de gick runt henne.

Väl inne i kattvinden så var det tomt. Hur de än letade så kunde de inte hitta en liten varelse med en blå kalufs.

Maj stod hela tiden i dörröppningen med gapande mun och tittade på barnen som febrilt letade. Hon förstod på deras ivriga röster vad som hade hänt till slut, men kunde ändå inte riktigt tro, att vad de alla hade sett, verkligen hade skett. Sluta, sa hon bara och slog upp med armarna, men så snart hon hade fått ut dem på rast så gick hon själv in i kattvinden och sökte efter den lilla varelsen. Någonstans långt inne där i vuxenförnuftet var det något som sa henne att barnen nog ändå måste ha talat sanning. Givetvis hittade hon ingenting.

Skolgården var stor och myllrade av tjoande och skrattande barn som hade rast i ett ljummet soldis. Löven hade precis spruckit ut på de flesta av träden och sommarlovet var nära. Det var mycket spring i benen och både skateboards, bollar och cyklar fyllde gården. De röda gamla byggnaderna omgav asfaltsplanen där kingrutor, gagaboll- och basketbollplan trängdes med gungor, sandlåda och pingisbord. Som bakgrund spirade den gamla kyrkan med sitt kyrktorn i ena långändan av skolgården på sin kulle, på den andra sidan av den smala asfaltsvägen, där det sällan kom några bilar.

Rut, Alf och Samuel satt uppe på rampen, på andra sidan om en grusad fotbollsplan, och diskuterade. Rut slängde med sin långa tofs när hon kastade sig upp på båda fötterna och ivrigt gestikulerade. Hennes ena knä stack ut ur stuprörsjeansen och hon blev alldeles rödkindad när hon pratade.

- Jag såg den ju. Den kan inte ha varit hög, håret räckte ju knappt upp till handtaget.

Alf drog ner henne bredvid sig och grep tag om hennes axlar och masserade och fortsatte själv att tala intill hennes öra med blicken fäst på Samuel.

- Jag med och du med, eller hur Samuel, visst såg du...vad kan det ha varit?

Samuel skakade bara på huvudet.

- Om det inte hade varit för att alla ni andra såg det så hade jag nog trott att jag hade sett fel. Det går ju inte.

Fiona kom fram till dem med några killar från fyran med sig. De hade också fått höra och hade tusen frågor. Men ingen hade ju så mycket mer att säga än just blått hår och svarta små ögon. Alla småbråk som de haft med fyrorna var nu som bortblåsta.

Under tiden hade Freja och Lisa gått tillbaka in i skolan och upp för trappan till deras klassrum. Just som de kom in i kapprummet så kom Maj ut.

- Vad var det där ni höll på med? frågade Maj och såg tvivlande på dem.

Flickorna tittade snabbt på varandra och Lisa skakade knappt märkbart på huvudet och rynkade ögonbrynen, så då svarade Freja på Majs fråga.

- Äsch, jag tyckte också att jag såg något, men det var nog bara inbillning. Kan vi snälla få sitta i klassrummet till rasten är slut. Vi fryser.

Maj som vid det här laget var rejält kaffesugen tittade hastigt på klockan och såg att det bara var tio minuter kvar, så hon nickade och lämnade flickorna vid den öppna dörren. Med målmedvetna steg tågade hon mot personalrummet istället.

Freja och Lisa gick direkt till kattvinden så snart de dragit igen klassrumsdörren och kikade in. Då fick de åter se det blå håret och de svarta små ögonen och hela resten av den lilla varelsen. Det var alldeles bestämt en hon. En liten rund näsa, stora blåa läppar och en grå liten klänning, som hade sett bättre dagar. Till det hade hon ett litet rött band med en rosett runt midjan. Fötterna var gigantiska i förhållande till den lilla kroppen som knappt var en meter hög. De blå läpparna särades åt och stora vita tänder som liknade sockerbitar visades upp i ett bländande leende.

En liten hand sträcktes ut mot dem med handflatan vänd uppåt och så kom det en gest som inte gick att ta miste på. Varelsen vinkade dem till sig, bad dem att följa med. Så på snabba stora fötter plattrade hon iväg in i det mörkaste hörnet på kattvinden. Lisa tvekade inte ett ögonblick. Hennes blåa ögon blänkte till på ett så finurligt sätt bakom hennes glasögon när hon nickade mot Freja och snabbt följde efter varelsen. Där inne i hörnet försvann varelsen ned i ett hål och Lisa följde efter. Freja kunde bara se hur Lisa sjönk rakt ned, som rakt genom golvet och försvann. När Freja också kommit fram så såg hon hålet, bara mörkt och öppet. I klassrummet hörde hon att fler hade kommit in.

Freja kände sig förbluffad och rusade ut i klassrummet för att möta Evert och Adde där. Hon hade oerhört svårt att få fram sina ord, men lyckades på något sätt ändå förklara för pojkarna vad som hade hänt. De tre barnen rusade in i kattvinden och stirrade ned i hålet. På något sätt, trots att hålet var så svart så fanns det en lockelse över det. Då stack plötsligt det lilla huvudet med den blå kalufsen upp ur hålet igen. Varelsen rynkade lite på ögonbrynen skakade på huvudet, med en min att de var tramsiga och fega, och vinkade åter mot dem alla tre att komma. De tre barnen tittade på varandra och Freja sa.

- Ok, jag följer efter. Vågar någon mer följa med?

- Absolut, svarade Evert, och du Adde kan väl hämta resten av klassen och följa efter.

II

Så kom det sig att hela klass sex, några minuter senare stod mitt i en skog framför ett ihåligt träd och såg den lilla varelsen skutta iväg i en rasande fart. Sedan stannade hon och vinkade ivrigt på dem åter att följa efter. Hela gänget fick fart i det ögonblicket. På gängliga och långa tonårsben satte de av iväg över ängen och sprang som de aldrig hade gjort förr i sitt liv. Sprang och sprang utan att ens känna sig trötta eller andfådda när de sprang. För nu var de inte hemma i Sverige på planeten Tellus, utan hade hamnat i en helt annan värld. 

- Skynda på, skynda på, kunde de alla höra. Varelsen hade inte öppnat sin mun för att tala utan talade rakt in i deras huvuden.

- Absolut vi skyndar oss, sa Adde också han utan att behöva tala som vanligt.

I denna världen kunde tydligen alla kommunicera via telepati.

- Äntligen hör ni vad jag säger, mullrade varelsen, som hade en ovanligt mörk röst för att både vara liten och vara en flicka. Ni var ju riktigt dåliga på att förstå vad en säger förut. Jag heter Skullemajvolleprickdesalletjosan, men ni kan kalla mig Tjo. Och jag behöver hjälp som bara människor kan hjälpa mig med.

Samuels byxor halkade ner över rumpan ett par gånger och han blev tvungen att hålla med ena handen i linningen för att kunna springa på ordentligt. Evert hade av en ren slump ett snöre i bakfickan som Samuel kunde binda runt midjan till slut.

I något som kändes som timmar sprang de utan att bli trötta. De hade kommit in i djup skog efter ängen. Med träd så höga och breda som små skyskrapor. Marken var mjuk och täckt av miljoner små blommor. Långa feta grenar hängde ner från träden med frukter som liknade vindruvor och päron. Så började det glesna mellan jätteträden och istället ersattes naturen av fler och fler stenbumlingar. Vid deras sidor slöt nu upp något som såg ut som hundar, ja som vinthundar. Långa smala skallar och jättelånga ben. Hundarna bjäffade och såg glada ut när de med stora språng var vid deras sida.

- Mina allra käraste vänner, hörde de Tjo säga i sin huvuden. De blir alltid så glada när man kommer hem. Och här är vi framme.

Tjo tvärnitade framför en stenbumling.

- Välkomna in, sa hon och en dörr uppenbarade sig på stenen. Innanför öppnade sig en enorm sal.

Hannes och Fiona gick först in. En hund kom fram och buffade Hannes i sidan och innan han visste ordet av hade hunden slängt upp honom på sin rygg. Hannes spärrade upp ögonen av förvåning och grep tag i den tjocka och mjuka pälsen. Hunden svävade fram över golvet kändes det som. Nog för att han gillade sina travhästar, men det här var något helt annat. Han kunde inte annat än att skratta högt av glädje.

Även Fiona grep tag i en hund och slängde sig upp. Hunden skällde glatt och Fiona som var van snow boardåkare ställde sig till och med upp på den breda ryggen. Hon balanserade med lätthet medan hunden följde efter Tjo genom den stora salen. De stannade vid en dörr och Fiona tog en bakåtvolt ner från hundens rygg och skuttade upp bakom Tjo som öppnade dörren. De kom in i något som de förstod var Tjos eget rum. Tjo gick rask fram till några luckor och öppnade dem. Där inne hängde kläder i långa rader.

- Hjälp, brummade Tjo i deras huvuden, hur gör man med de här?

Alla barnen i klassen tittade på varandra förvånat, som för att se om någon av de andra hade begripit situationen.

- Vad menar du Tjo? sa Evert med sin vanliga röst.

Det visade sig att Tjo hade hämtat kläder till sin värld från deras och därför även hämtat barnen för att hon behövde lite modetips. Den gråa klänningen var inte alls en klänning och inte heller den röda rosetten, utan en del av hennes kropp. Fiona och Rut kiknade av skratt när de satte på henne ett par tighta jeans och en t-shirt och man kunde se den bylsiga klänningen korva sig under, men Tjo strålade av lycka och visade åter alla sockerbitarna. Hon stod framför spegeln och vred och vände på sig och småputtrade, på ett sätt som nog skulle föreställa små fniss.

Beeeep, beeeep hördes det gällt och öronbedövande både i rummet och ute i salen. Tjo snurrade runt med uppspärrade ögon och började andas häftigt. Hon slängde sig upp på den närmsta hunden, satte hälarna i dess sidor och galopperade med enorma språng bort mot porten.

- Ta en hund, ljöd det i deras huvuden, med Tjos röst, och rid efter mig. Fort, fort! Det är bråttom.

Det gick inte att ta miste på paniken i Tjos röst så de fylldes alla med fasa. Lisa, Hannes och Adde slängde sig upp på varsin hund, medan de andra verkade ha drabbats av förlamning. Men så släppte den, en hund hade ställt sig bredvid dem och sänkt sig ner på sina framben så att de lättare skulle kunna komma upp. Då reagerade alla i samma stund och klamrade sig med olika skicklighet upp på hundarna. Som tur var kunde de greppa djupt i pälsen på hundarna när de accelererade iväg.

III

Väl utanför så bar det iväg åt ett håll de ännu inte varit iväg på.

- Vi ska mot bergen, sa Tjo. Där kan vi gömma oss.

- Gömma oss från vad? svarade då Evert.

Som vanligt var det han som tänkte steget före och ville veta vad och hur.

- Smolken kommer, det var ju varningssignalen som ringde. Då behöver vi komma till grottorna och gömma oss.

- Smolken? sa Evert frågande.

- Ja Smolken, ni vet Smolken?

Evert kände att han började halkade på hundens rygg och bestämde sig i stället för att koncentrera sig på att rida istället för att ställa så många frågor.

- Det är bra om ni är tysta, sa Tjo. Smolken kan också höra oss.

Tungorna hängde ut ur hundarnas käftar och deras bröst hävdes av ansträngning. De hade trott att det inte gick att trötta ut sig i den här världen, men i den fart som hundarna sprang så var det givet att det även här fanns en gräns. Om det inte hade varit för rädslan för Smolken, så hade denna ritt varit ett oerhört äventyr. Träd, ängar och små sjöar svepte förbi och vinden ven runt deras kinder, kroppar och håret stod som en man rakt bakåt. Så uppenbarade sig bergen framför dem och närmade sig med ilfart.

På ett ögonblick stod de framför en grottöppning, just som marken började vibrera och mullra. Hundarna smet snabbt in genom grottöppningen och på ett ögonblick var de omgivna av mörker. De kände hur hundarna rörde sig under dem, så de hade ännu inte stannat. När hundarna till slut stannade så hade de kommit in i en stor sal som hade facklor som brann hängandes i taket. In till salen ledde en mängd av tunnlar, som bara var smala nog att ha plats till en hund med dess ryttare. Hit kunde inte något som var så stort att den kunde få marken att skaka och mullra av sina steg komma. Genom öppningarna vällde nu in mängder med hundar och på deras ryggar satt små varelser som såg ut på pricken som Tjo.

I detta landet Skullemaj så bodde det dessa små skullemajare - vilket var hur alla deras namn började, precis som för Skullemajvolleprickdesalle-tjosan - med sina hundar. Tjo kastade sig runt halsen på två skullemajare som var lite längre än vad hon var och de förstod på deras ord till varandra att det var hennes mammor. För alla såg verkligen ut som Tjo i det här riket, alla verkade vara kvinnor.

Utan att de förstod hur det gått till så dukades det upp långa bord med mat där hundar och skullemajare satt sida vid sida och åt sin mat. Barnen stod och tittade på när de vräkte i sig av maten som luktade alldeles underbart, men som inte gick att förstå var för sorts mat. Närmsta skullemajare tittade plötsligt upp och såg förvånat på barnen.

- Men ät då, sa den, annars är det snart slut.

Då kastade barnen sig in mellan hundar och skullemajare och tog för sig av maten. Till och med Freja som alltid var den artigaste av alla, vågade armbåga sig in. Lisa fnissade åt henne då det inte var henne likt att göra så. Lisa däremot var alltid den som gillade en stor matfest. I bergssalen ekade ljudet av skratt och klirret av bestick på tallrikar fortplantade sig upp mot mörkret och det var svårt att se ett slut på taket. Det var som att det satt mängder med stjärnor och lyste ner på dem där uppe.

Adde vaknade av att Samuel kittlade honom under fötterna.

- Vakna, väste Samuel. Upp, upp....

Adde såg sig omkring och såg att alla barnen låg runt honom på djurfällar. De låg i ett hörn av bergssalen och runt om dem låg alla skullemajare, också de på djurfällar som spridit ut över golvet. Hundarna låg också bland dem alla. En del hade en sådan rolig sovstil. Låg på rygg med benen rakt upp i vädret och kroppen som en ostkrok.

Adde kunde inte minnas när han hade somnat, bara att han ätit tills han storknade och hur de pratat i huvudet med varandra så de kiknade av skratt. Det hade nog varit dans med.

- Jag och Freja fick bära dig till fällarna, sa Samuel.

Adde sträckte på sig och rullade sedan runt och rakt in i Alfs mage. Alf låg rygg i rygg med Rut och de båda barnen vaknade när Adde så bryskt rullat in i dem. De satte sig båda häftigt upp och i deras ansikten gick att se hur förvirring förbyttes i igenkänning och sedan spred sig leenden i deras ansikten.

IV

Efter en stadig och lika smaskig frukost började de gå mot grottmynningen. Tjo guidade dem tillbaka genom samma gång som de kommit in genom och informerade dem att faran nu var över. Att de gott kunde ta sig lite mer ridturer och se sig om i Skullemaj. Solen stod redan högt på himlen när de klev ut i grönskan åter. Träden reste sig åter ståtlig runt dem, men inte lika stora som där de hade kommit in i landet. Rut klättrade upp på sin hund och kände vid det här laget sig ganska van vid djuret. Hon klämde åt med benen runt hunden och hennes knän stack fram ur de trasiga jeansen. Tjo hade tidigare beklagat sig över att Rut var så fattig att hon inte hade råd med hela kläder, vilket roat alla barnen när det försökt förklara mode åter igen för Tjo.

Rut kände att den första ilande spänningen hade gått över och nu kände hon sig bara trygg på djurets rygg. Alla hundar la sig ner på sina med frambenen i marken för att barnen lättare skulle ta sig upp. Djurens ryggar kändes mjuka och muskulösa under dem. Inte alls så där kantiga som hästryggar ibland var kunde Hannes, som var hästvan, konstatera. Han kunde dock inte bestämma sig för om han tyckte att Skullemajs hundar eller Tellus hästar var bäst och insåg i samma ögonblick att han faktiskt inte behövde välja ändå, nu var han här.

De red i vad som kändes timmar och ändå kändes det inte som att de ville stanna. Inte förrän de kom fram till en bergvägg där ett vattenfall kastade sig utför. När de tittade uppåt var vattenfallet så högt att det var svårt att se toppen på det. Det forsade nedåt med en enorm kraft. De klev av hundarna som omedelbart skuttade fram till vattnet och drack. Även barnen kände törsten och Fiona var den första att våga prova att dricka vattnet. Det kändes ljummet men gott. Så ljummet att hon övertalade Freja och Lisa att klä av sig och ta ett dopp. Lisa var inte sen att skvätta vatten upp på land mot de andra barnen som snart följde efter.

Samuel kände hur han klöv vattenytan när han simmade ut i den lilla sjön vid vattenfallet. Det kändes så underbart att ligga med hakan precis över vattenytan och titta på skogens grönska i ögonhöjd där det mötte vattnet.

- Stopp, hörde Samuel och alla de andra barnen i sina huvudet. Stopp, dånade Tjo. Simma inte för nära vattenfallet, det har en enorm kraft. Du kommer aldrig att komma upp till ytan igen om du åker under.

Då kunde barnen känna den underström som det forsande vatten skapade under dem. De kunde se hur det flödade ut ur den lilla sjön längre bort och ut i en flod.

De satt sedan på strandkanten och vilade en lång stund efter simturen. Luften var behaglig och fiskar i många olika färger simmade intill kanten och jagade runt varandra.

- De leker, eller kärlekssimmar, sa Tjo. Ni barn brukar väl också leka?

Alf började fnissa och tittade på Adde och Samuel och svarade:

- Inte leka så. När vi leker så hittar vi bara på roliga saker att göra.

- Kärlek är väl roligt, svarade Tjo. En kär lek.

Tänk att det hade barnen aldrig tänkt på och så skrattade de allihop. I samma ögonblick kände de vibrationerna i marken. Samma vibrationer som de känt igår när de flydde till grottan. Tjo tittade skräckslaget upp och kom snabbt på fötter. Hon slängde sig upp på sin hund och ropade på dem alla att komma.

V

Åter strävade hundarna framåt i ett vansinnes tempo, bort från och så långt bort från vibrationerna. Tjo ledde dem och berättade för dem att de kunde rida tillbaka till de höga träden som var portaler från andra världar. Efter vad som kändes som en evighet stannade hundarna och deras flanker hävdes av hastiga andetag och deras tungor hängde långt ut ur deras käftar. Stackar hundar tänkte Freja, så trötta de måste bli. Hon hade alltid en sådan underbar empati för allt och alla. Hon insåg inte att hennes tankar hade hörts till de andras huvudet. Det var allt lite farligt det här sättet att kommunicera.

- Ingen fara, svarade Tjo. Det är hundarnas vardag, att springa. Om de inte fick springa så här så skulle de bli galna.

När hundarna och alla barnen druckit sig otörstiga från en porlande bäck, satt de åter upp och red nu vidare i ett långsammare tempo. Efter en stund började de känna igen sig. Träden var åter så där tjocka och breda som skyskrapor nästan. De måste nog närma sig portalen. En tanke slog plötsligt Alf, hur hade Tjo kunnat ta sig från skolan till affären, där hon fått tag i alla kläder? Han blev bara tvungen att fråga.

- Enkelt, svarade Tjo och stannade vid ett träd. Kom!

Hon försvann in i sidan på trädet och barnen kunde inte förstå vart hon tagit vägen. När det kom närmre såg de att det bara var att gå rakt in i en sorts klyfta i stammen och de följde efter. Omedelbart därefter så tittade de fram bakom några klädhängare i något som så väldigt bekant ut. De befann sig i en klädbutik i Mariebergs köpcentrum. När de stod där inne i den rena och prydliga affären och tittade på varandra insåg de hur smutsiga de hade blivit. Samuels mjukisbyxor hade stora svarta fläckar över knäna och Ruts hår vår rufsigt och dammigt. Fiona som hade mörka kläder var väl den som såg minst smutsig ut.

Ett par damer i medelåldern blängde åt deras håll och rynkade på näsan.

- Men vad har ni barn gjort? Lekt med elden, det luktar brandrök.

Hade det inte varit för hur de alla såg ut och för Tjo som gömde sig bakom ryggen på Lisa så hade de nog faktiskt inte kunnat tänka sig att det för ett ögonblick sedan hade befunnit sig i Skullemaj.

- Ähhh....kom, sa Tjo, och insåg i samma ögonblick att på planeten Tellus kunde ingen höra henne.

Istället fick hon börja gestikulera så snart damerna försvunnit bakom en klädställning, så att barnen följde med henne tillbaka till portalen. Och så var de åter på en sekund tillbaka i Skullemaj omgiven av alla dessa träd.

- Men om det finns två portaler, sa då Alf, då kanske det finns fler?

- Självklart, svarade Tjo.

Sedan började hon peka på träden och säga. New York, Kairo, Himalaya, Eldslandet, Mars...men gå inte in i den. Inte på några villkor. Sedan pekade hon på fler och fler och rabblade.

- Men hur kan du veta vilken som är vilken, undrade då Freja.

- Jamen, man lär sig med tiden. Det tar ju inte mer än några hundra år, så det är ju inget.

Just då kände de åter vibrationerna i marken. Detta utan att Tjo verkade bli så rädd. Alla barnen tittade först på varandra och sedan på Tjo med stora ögon.

- Vågar ni se Smolken? frågade hon dem med glimten i ögat.

- Hur skulle vi kunna det, svarade Adde. Det måste väl vara farligt?

- Inte när ni är här inte. Ni kan ju bara smita iväg i en portal, så klart, sa Tjo med ett konstaterande. Det är så som vi skullemajare upptäckte portalerna och det är därför vi så gärna hoppar in i dem.

Barnen tittade frågande på varandra och de nickade alla till slut.

- Vilken portal ska vi då ta? frågade Samuel.

- Er egen, svarade Tjo. Den är rakt bakom er.

De vände sig alla om och tittade på ett träd som de inte alls kände igen. När de närmade sig kunde de se portalen. Vibrationerna växte i styrka. Tjo rusade mot ett annat träd.

- Nu får ni åka hem med er. Ni kan inte stanna här för länge. Då blir in för gamla.

- För gamla? undrade Hannes förvånat.

- Ja, för gamla. Tiden står stilla på Tellus när ni är här och när folk har stannat här i år, så har de knappt kunnat återvända. De har blivit så gamla och inte deras familjer som är hemma har åldrats alls.

Vibrationerna växte i styrka till ett dån och en varm vind svepte fram mellan träden.

- Backa närmre portalen, skrek Tjo, och gör er beredda.

En hetta slog emot dem och de tittade alla skräckslagna mot vad som verkade som en mörk vägg som närmade sig och tornade upp sig mot solen. Så stod den där mellan trädstammarna, Smolken. Ögonen gnistrade gröna och gula med en svart skåra i mitten. Huden var gjord av stora fjäll och över huvudet stack det upp stora taggar. Den var lika hög och bred som ett flervåningshus, kanske inte riktigt som en skyskrapa och för varje steg som den tog dånade marken åter och sprickor uppenbarade sig i jordytan. Så öppnade den munnen och visade upp huggtänder och en eld svepte ut genom käften på den och slickade marken i riktning mot dem.

- Gå nu, för nästa eldflamma kommer att nå fram till er och då är det försent, skrek Tjo i deras huvuden.

Det sista Rut såg när hon som den sista av barnen, hoppade in i portalen var hur Smolken åter öppnade sin mun för att spy ut eld i deras riktning.

Så stod hon och alla hennes klasskamrater i kattvinden i samma ögonblick som dörren dit öppnades.

- Men där är ni ju, sa Maj bistert. Jag har letat i säkert fem minuter. Varför svarade ni inte?

De kunde höra att Maj nu var på riktigt dåligt humör. Deras blickar möttes i samförstånd och Alf sa högt med en vanlig röst som man ju måste använda här på Tellus.

- Det var en drake, en riktig drake.