Övernattningen

En novell av elev i klass 4 

Jag heter Iris och är 11 år. Jag är ganska så rädd och blyg. Det beror ofta på att jag inte har någon vän att vara med. Jag vaknade en morgon för att åka på övernattning med min klass. Jag skulle snabbt packa ihop mina grejer och sedan skullen mamma köra mig till bussen vi skulle färdas i.

Mamma ropade:

-Är du färdig för att åka!

Jag sa försiktigt "Ja" . Jag kände hur tårarna var på väg. Jag ville verkligen inte lämna mamma. Mamma kom till mitt rum och hjälpte mig att bära mina saker till bilen. Jag satt mig i bilen och mamma frågade:

-Hur känns det?

-Sådär, sa jag

-Jag ser på dej att det är något du tycker är jobbigt

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna vällde upp i halsen. Jag berättade för mamma att jag inte ville övernatta med klassen och att jag var rädd för att något skulle äta upp mig. Mamma försökte lugna mig genom att säga:

-Ring till mig om du vill något, och ingen kommer äta upp dig.

När vi var framme vid bussen gav mamma mig en stor kram och viskade något i mitt öra. Jag hörde inte vad hon sa.

Min lärare Frida kom ut och hjälpte mig att packa in mina väskor. Jag gick in i bussen och där satt redan hela klassen. Det fanns bara en plats längst bak i bussen. När jag satt mig ner började bussen åka fast jag inte hade hunnit satt på mig bältet. Under resan försökte jag komma på vad det var som gjorde mig rädd egentligen. Dels var jag ju rädd för att någon skulle äta upp mig. Men det var något mer. Det hade kanske känts bättre om jag hade någon vän eller i alla fall. När vi var framme klev alla ur bussen och plockade ut sina grejer. Framför oss var det ett liten brun stuga. Där inne var det gammal inredning och golvet knakade.

Frida berättade för oss vart vi skulle sova. Alla i klassen fick sova få nedervåningen utom jag och den retliga killen Casper. Vi fick bo på loftet. På neder våningen fanns det i alla fall en kamin de kunde elda i om det blev kallt. Men där jag och Casper skulle sova fanns det varken någon madrass eller någon kamin. Varför skulle just jag behöva sova med dummaste killen på ett loft utan värme. Jag kom precis på att Emma saknades. Jag gick ner till Frida och frågade:

-Varför är inte Emma här?

-Jag tror hon skulle på något kollo, svarade Frida.

Jag sprang upp för trappan och fortsatte att packa upp mina grejer. När jag nästan var färdig hörde jag ett skrik från neder våningen. Först blev jag lite rädd men sedan fattade jag att det bara var Frida som ropade för maten var klar.

Jag skyndade mig ner för att kanske hinna ta platsen bredvid Frida. Men såklart hade redan Ronja och Emilia redan tagit platserna. Det var något speciellt med Frida. Hon var sträng och så, men hon var ändå en stor trygghet. Såklart fanns det bara en plats kvar vid det lilla bordet med Casper och Rasmus.

Jag försökte äta upp så snabbt jag kunde. När jag var på väg från bordet skrek Frida:

-Och vart ska du då?

-Till loftet, svarade jag försiktigt.

- Gå och sätt dig på din plats och vänta på vi andra.

Jag satt mig ner och väntade. Efter ungefär tjugo minuter var alla färdiga. Då skyndade jag mig upp till loftet och packade upp det sista. Casper kom upp till mig och berättade med en snäll röst:

-Ta med din tandborste ner.

-Ska vi gå och lägga oss redan nu?, frågade jag förvånat.

-Ja!

Jag tog min rosa tandborste för att borsta tänderna. Men när jag kom ner sov alla redan. Jag visste att jag inte bara kunde strunta i att borsta tänderna för då skulle ju Frida verkligen blivit sur. Så jag gick ut i mörkret till dasset. Jag hörde konstiga ljud och när jag kom till dasset slog jag hårt igen dassdörren. Det kändes som om jag skulle dö. Tårarna fall ner på kinderna. Jag ville att mamma skulle komma. När jag var på väg tillbaka till stugan hörde jag någon komma mot mig. Jag sa:

-Hallå?

-Hallå, svarade någon med rädd röst.

Plötsligt tändes en ficklampa som nästan blandade mig. Framför mig stod Emma. Jag frågade:

-Vad gör du här?

-Jag är på kollo, skulle bara gå på dass, svarade Emma.

Jag gav Emma en stor kram och begav mig tillbaks in. Vi hade visst gått och lagt oss ganska sent. För nu är klockan snart fem. Jag kröp i min sovsäck och Casper vaknade. Sedan låg jag och Casper och pratade.