Det jag aldrig trodde skulle hända

Inget känns meningsfullt längre, allt är mitt fel...

Elev årskurs 5

Kapitel 1

Min familj

Jag, som heter Alba har sedan ett och ett halvt år bott med min familj hos mormor. Efter påsklovet ska vi flytta till en lägenhet. Mormor bor i en liten stuga mitt ingen stans. Utanför står det stora hallonbuskar och igenvuxna pallkragar. Inne i stugan är det inte renoverat sedan 50-talet. Jag skäms! Mina kompisar brukar vilja följa med mig hem, men nej det får de inte. Jag hittar alltid på anledningar till att det är bättre att vi är hemma hos den.

Mormor har sedan tre år tillbaka vart sjukskriven. Hon har gjort en höftoperation efter att ha ramlat ned från taket på hennes jobb innan sjukskrivningen. Då var hon sotare.

Ja, ja, tillbaka till min familj. Jag har orange hår, mycket fräknar, ganska så mullig och 12 år gammal. Jag skulle säga att jag är snäll och känslosam. Min mamma heter Francizka och är en lång, sträng polsk mamma. Det är lite hemskt att hon är så sträng men om jag gör som hon säger så går allt bra. Hon är väldigt snäll ändå. Det är hennes stressiga jobb som lärare till barn som inte förstår något som gör henne sträng och lite smått elak ibland. Jag har en lillasyster vid namn Disa som verkligen inte är rädd för att säga vad hon tycker. Hon är glad och otroligt sprallig av sig. Disa är 6 år gammal.

Jag har en pappa men han vet jag inte så mycket om. De gångerna jag försökt fråga mamma har hon vissa gånger låtsas som om hon inte hörde vad jag sa. Medan ibland så säger hon

-Vi tar det någon annan gång, Alba!

Kapitel 2

En helt vanlig dag i mitt liv

Jag vaknade upp, det var måndag och dags att gå till skolan igen efter påsklovet. Nu var det en tre dagar kvar till flytten. Jag släpade mig upp ur min ruskigt fula säng och drog på mig första bästa plagg jag hittade. Mitt rum var baby rosa med gröna väggklistermärken och där, som hela huset inte renoverat. Jag hade i alla fall försökt att inreda med min stil. Stora, stora blommor och lite smått rymd stil. Mycket silvrigt och grått. Jag sprang ut i köket och tog en banan. Kastade på ryggan på axeln och drog till skolan. Jag lyckades alltid försova mig och komma sent till skolan. Mamma brukar säga att jag är helt hopplös när det gäller tider.

Den senaste tiden har jag inte haft så många vänner. Eller ibland vill Nelly som är 4 år yngre än mig hänga. Men hon är inte så rolig att var med. Hon leker med dockor och rider käpphästar. Jag vill mer gå på café eller måla streckgubbar.

Förut hade jag en bästa vän som hette Blanka men hon bytte skola på grund av att hennes familj var tvungna att flytta angående att hennes Mormor Britta som inte längre kunde klara sig själv. Efter Blankas flytt så har jag vart lite vän med en tjej som heter Embla. Men någon vecka innan lovet så skrev hon ett sms att det var slut på våran vänskap. Såklart blev jag otroligt ledsen. Embla tyckte att det var tråkigt att vi aldrig kunde vara hemma hos mig. Jag hade inte slutat vart vän med någon bara för att den inte vill ha besök. Om Embla hade vart hemma hos mig så hade våran vänskap vart förstörd tidigare än det.

Idag skulle vi ha matte hela dagen. Som tur var vad matte mitt favoritämne. I klassrummet satt jag bredvid klassens jobbigaste kille. Han hette Ozzy. Han går egentligen i klass sex med han var så störig på lektionerna och jobbade inget så han fick gå om femman. På lektionerna så böjer han huvudet över axeln för att titta på mina svar. Ozzy är lång och har kort brunt hår.

Allt gick bra under dagen och jag somnade gott på kvällen.

Kapitel 3:

Dagen som vände

Jag vaknade upp och dagen med stort D var här. Idag skulle jag, mamma och Disa flytta till Storgatan 12 i Ystad. Det var så spännande. Hur skulle mitt rum se ut? Badrummet då, kanske ett spa bad?

Varken jag, Disa eller mamma hade sett lägenheten. Allt har gått så snabbt. Mamma (och vi också såklart) har letat så länge så att vi kan tänka oss att bo hur som helst. Vi fick reda på att det fanns en ledig lägenhet 2 veckor innan själva flytten var tvungen att göras.

Mamma har det senaste nätterna legat och tittat runt på olika hemsidor och pratat med alla möjliga. Det enda hon har lyckats hitta information om var att det bara fanns två rum i lägenheten. Jag och Disa måste dela rum och mamma får sova i vardagsrummet. Tur är det i alla fall att jag kommer att ha 2 minuter till skolan.

Mamma och jag var uppe först idag. Det är nästan alltid Disa är det. Men vem vet hon kanske börjar bli tonåring.

När klockan slått 10 gick mamma in till Disa som sov nedanför hennes säng. De senaste nätterna hade Disa vaknat av mardrömmar.

På väg till skolan igår berättade hon vad drömmarna hade handlat om. De hade handlat om att hon dog. Nedanför hennes kind föll en tår när hon pratade. Disa var inte sig själv den här morgonen. Egentligen var det inte så konstigt hela stugan var fylld av flyttkartonger, soppåsar och mängder med leksaker.

När Disa hade klagat i typ 100 timmar på huvudvärk tog mamma tempen. Visst hade hon feber men så ont som hon värkande ha så var det inte bara feber. Efter ytligare typ 100 timmar skrek hon fortfarande.

Jag, mamma och Disa kastade oss in i mormors gamla Volvo. Vi skulle till akuten. Volvon var röd och det fanns bara två säten i den. Disa fick sitta i mitt knä.

Väl framme vid sjukhuset så lades Disa på en bår och båren rullade i på ett rum. Inne på rummet var det stora maskiner, vassa verktyg, knappar överallt och rysligt fula tapeter med elefanter på.

Det kom inspringande tre söta sjuksköterskor och en läkare. De började snabbt undersöka vad som var fel med Disa. Jag hade en klump i magen. Varför skulle det här just hända min lillasyster. Tårarna kom. Jag fattade inte att det hår var på riktigt. Jag som hade sett fram emot den här dagen men nu hade den skitit sig totalt.

Klockan 10 på natten hade läkaren ännu inte hittat vad som var problemet. Mamma var tvungen att sova kvar med Disa på sjukhuset. Jag mötte upp mormor vid ny lägenheten bara för att ta en liten till på hur den såg ut innan alla saker hade kommit in.

Jag hade haft fullt upp under dagen med att tänka på Disa så inte förens nu slog det mig att vi hade missat flyttdagen. Hyresvärdarna hade sagt att vi bara fick flytta dit idag och om vi inte gjorde det skulle det inte bli någon lägenhet.

När jag mötte mormor utanför lägenheten sa hon att hon hade en överraskning till mig mitt i allt kaos. Jag chansade på att mormor hade sparat ihop lite pengar från sin snåla inkomst och köpt en bulle på "Sigges bullar och saft". Det var mitt favorit café i ystad.

Men det var inte en Tosca bulle som var överraskningen utan något mycket bättre. Mormor hade under den kaotiska dagen flyttat in alla våra saker i lägenheten och börjat packa upp. Jag gav mormor en bamsekram och en lite puss på kinden.

Jag och mormor sov första natten i lägenheten. Klockan tre vaknade vi av att min telefon ringde. Disa hade fått en cancertumör i huvudet. Jag var så chockad. Hon skulle akutoperera om en timme. Mamma undrade om vi kunde komma dit med lite frukost de kunde äta efter operationen.

Jag gick ut i det lilla gröna köket och bredde en ostmacka till Disa. Mamma fick en stor kopp med Pulverkaffe. Jag kände mig på något sätt lite glad ändå mitt i allt. Vi hade en ny lägenhet och Disa skulle få en operation som förmodligen gjorde så att hon inte hade lika ont.

Jag kom till sjukhuset med frukost och Disa hade inte vaknat upp ännu efter operationen.

Under dagen gick jag till skolan. Dagen gick trots allt ganska fort.

När vi slutat hoppade jag på buss 243 mot sjukhuset.

Kapitel 4:

Mitt fel

När jag anlänt kommer mamma utspringandes mot mig. Hon ser väldigt stressad ut. Hon skriker att mormor ramlat och att jag får ta hand om Disa.

Jag går med försiktiga steg mot elefantrummet där Disa ligger. Jag är nästan lite rädd. Hur kommer hon se ut? Kommer halva hjärnan ligga bredvid henne?

När jag kom in i det stora kala rummet låg där Disa så liten och maktlös. Hennes hy var vit och hon var flintskallig på huvudet.

Jag drog sjukhusstolen närmare Disa och satte mig. Jag frågade massa frågor men det ända Disa sa var:

-jaaag måååååste sooova!

Jag svarade inte utan tog hennes kritvita hand i min. Det var skönt att ändå se henne andas.

Men plötsligt så slutade det. Disa låg där i sängen som ett moln och andades inte. Jag försökte väcka henne. Paniken angrep. Inget känns meningsfullt längre, allt är mitt fel. Varför ropade jag inte på läkarna och Company innan hon dog. Då hade hon levt. Sorgen var så enorm. Det kändes som om jag var en mördare och mamma skulle döda mig.

Jag skyndade ut i den långa korridoren och skrek.

-Min syster är döööööd!

Läkarna kom. Inte ens hade de hunnit ta på sig sina jobb kläder. De kom alltså i vardagskläder.

Maskiner startades överallt.

-kommer hon vakna igen? sa jag.

-Inte som läget ser ut nu, svarade läkarna snabbt.

Jag grät och grät.

Kapitel 5

Vilken tur

Mamma kom inrusande. Hon klappade mig försiktigt på axeln och sedan gick hon till Disa. Ena läkaren berättade hela situationen för mamma. Hon tittade på mig med en besviken blick.

Efter ett tag när läkarna hade konstaterat att det inte fanns något mer att göra för att hålla Disa vid liv så såg jag sakta, sakta, sakta ett andetag. DISA LEVER! Skrek jag. Mamma trodde inte sina ögon.

Vi båda skyndade fram och gav Disa en bamsekram. Allas tårar rann. T.o.m. en lite tår av Disa.

Vi fick bege oss hem till lägenheten. I soffan hade vi hemma bio. Mamma hade poppat popcorn och hyrt en film. Vi tittade på lejonkungen som var absolut allas favoritfilm. Disa sa att hon inte ens hade ont längre. Dock gick hon på smärtstillande.

Kapitel 6

Kan det bli bättre?

Ni undrar väl hur det har gått? Nya lägenheten passar oss perfekt. Den är inte det finaste jag sett men den duger gått och väl till oss.

Disa är helt frisk och har slutat med alla mediciner.

Mamma har hittat ett nytt jobb som förskolechef mitt i ystad.

Jag trodde aldrig det skulle bli så här men jag har hittat en bästa vän. Hon heter Niki och är ett år äldre än mig. Niki är så fantastisk. Hon vill göra allt med mig. Förra vecka började vi på simning tillsammans.

Och lille mormor har blivit bättre i höften och alla andra ställen hon har skadat sig på. Hon ska även flytta till grannlägenheten. Vad är bättre än att ha sin mormor som granne? INGET!